Gotlands läns nya tidning – 1 juli 1859, sida 3

sör att trösta dem; de delade sitt bröd med dem, som Syntes minst sjuka; de buro de andra på sina armar; och hvilka trohjertade och uppmuntrande ord, yttrade på ett språk, som dessa krigets offer ej förstodo, men hvilkas mening de det oaktadt uppfattade af det leende och den blick, som åtföljde dem! Huru många voltigörer har jag ej sett, som lade sin tobaksrulle i handen på en sårad — sin tobaksrulle, hela sin skatt! Nej, man vet ej huru mycken godhet det finnes i dessa männers hjerta! Då passagerarevagnarne började att tryta, kastade man halm på lastvagnarne, och snart höjde en grönskande paviljong sina grenar öfver detta lidandets läger. Man måste ju skydda dessa olyckliga sårade för de brännande solstrålarne. Medan en del af voltigörerna hugga grenar af träden och uppsätta dem som tak öfver de öppna vagnarne, frambära andra ämbar med vatten, hvari de blandade bränvin och socker. De utskänka sedan deraf i koppar åt de sårade, som plågas af en olidlig törst. Andra doppa kompresser i kallt vatten och breda dem öfver ett blödande sår, som trots förbindningen ännu bränner. Ingenting uttröttar dem. De äro för österrikarne detsamma som för sina egna kamrater. Derborta plundringen, här försakelsen. Kriget innesluter allt. Salarne utrymmas småningom. En ung kapten vid staben, hr Torden, med hvilken jag hade lyckan göra bekantskap, öfvervakade allt med ott nit, en omsorg och en verksamhet, som öfvervunno alla svårigheter vid denna svåra befattning. Då han närmade sig en österrikisk öfverste, hvilken man medförde såsom fånge, föreföll det mig som om jag såge en fransk gardeskapten helsa engelsmännen vid Fontenoy och säga: ,Skjuten först, mina