på fötterna. Det sanns ej mera några ledstänger i trapporna, inga dörrar, ingenting annat än nakna, med vattfärg målade väggar. Man kan aldrig ens i arsenalerna få se sådana massor af skjutgevär hopade. De lågo i tusental utbredda på marken. En trupp voltigörer afsköt dem alltsom de framburos. I hvarje minut anlände nya fångar i afdelningar eller en och en. Man undersökte ej en enda källare utan att man upptäckte flera. Omkring hundra togos i prestgården. Lancierer och jägare, som kringströfvat trakten, medföra hela skaror deraf. Nästan alla äro uthungrade. Ett rykte går att alla husen i byn äro fulla deraf. Den minsta undersökning bekräftar detta rykte. Jag såg två stycken framkrypa ur en liten skrubb under en trappa i bangården, en böhmare och en rumin. De ha ej förtärt någonting på fyra dagar. De darra af utmattning och förskräckelse. De framsträcka händerna bönfallande och tro att man ämnar skjuta dem. Soldaterna skynda att gifva dem vin och bröd; de kasta sig deröfver. Vi göra en vandring genom byn, hvarest allt är oordning och förvirring. Jag går in i ett hus; en sårad soldat väntar der på att man skall bortföra honom; två af hans kamrater ligga döda bredvid honom. Den ene af dem, träffad af en bajonettstöt, har slitit sönder sin skjorta för att förbinda såret; han håller ännu linneremsan mellan sina stelnade fingrar. Ett vagntåg, draget af två lokomotiver, anländer från Milano för att bortföra de sårade. Det är det tredje sedan morgonen. Ett ömkligt skådespel börjar, då man utrymmer den första af salarne. Men hvad skall jag säga er om våra soldater? Dessa lejon ha blifvit barmhertighetssystrar. De satte sina fältflaskor till de besegrades läppar, de gjorde allt hvad de kunde