LA — Kvarjehanda. En Dansk Tidning meddelar efter Newqxork Times en högst upprörande berättelse om 2:ne sjömän, en Svensk vid namn Sandström och en Dansk Charles Nilsen, hvilka om bord å Amerikanska skeppet Wild-Pigeon blifvit af Styrmannen H. Bulled bokstafligen piskade till döds, utan att att på ringaste sätt hafva förgått sig. Styrmannen, som är ute på resa och svårligen torde kunna anträffas, har af juryn blifvit förklarad skyldig. Samma tidn. innehåller i denna sak följande edeliga förklaring, afgifven inför Not. Publikus Richardsson i Newyork af en Svensk matros Joseph Julius Edholm, kallad John Brown och tjenstgörande på Amerikanska skeppet WildPigeon, kapten Maghew: Då vi voro på höjden af Cap, såg styrmannen (han heter Bulled) en man, som kallades stora Svensken, men som hette Sandström, stjäla vatten, (besättningen var satt på förknappning efter en månads resa). Styrmannen besallte Sandström att gå till fockmasten och skickade tredje styrmannen akter ut efter en lina. Med denna blefvo Sandströms händer surrade fast vid masten, hans skjorta slets af honom, och derefter tog styrmannen en 3 tums tjock ända och slog honom med denna minst 30 slag öfver rygg och axlar. Karlen var blå och blodig, och huden sönderslets på många ställen. Nästan hela besättningen såg på. Styrmannen sade oss, att det icke skulle hjelpa, om vi försökte göra någonting för kamraten. Sandström tjöt och skrek, under det han piskades; derefter lossades han från masten och styrmannen befallte honom gå till arbete; karlen gick, tog på sig en hel skjorta och började arbeta. Två dagar efteråt, vid middagen, befallde styrmannen Sandström att gå till väders för att skölja stormasten (to slurk de main-mast.) Han tog en vattenpyts och kom till hälften upp i tacklingen; men allt gick långsamt för honom, eftersom hans rygg var stel af piskningen. Styrmannen kallade ned honom, han kom; styrmannen tog en ända af omkring 2 tums tjocklek och slog honom öfver hela kroppen minst 15 slag samt skickade derpå upp honom igen. Derpå kallade han honom åter ned och slog honom likasom förr med samma ända och lika många slag; så skickade han åter upp honom, men kallade honom åter ned och piskade honom igen. Ändtligen skickade han upp honom fjerde gången. Sandström kom nu upp till märsen, der han stod en stund för att pusta ut, ty han var alldeles utmattad. Styrmannen ropade till honom, att han skulle skynda sig upp. Han förgökte att gå högre, men kunde icke hålla sig fast, föll ned på däcket och rörde sig icke mer; blodet frustade honom ur näsa och mun. Styrmannen gick till honom, då han föll, och folket likaså; kaptenen och en fransk passagerare kommo upp ur kajutan; jag mins icke, att någonting sades. En af besättningen (en svensk, Ch. Andersson) tog liket, afklädde och tvättade det; efter ett par timmar syddes det in i ett gammalt segel och kastades öfver bord. Sandström hade icke länge varit till sjöss; han kunde icke mycket engelska; det var en stark, välväxt, frisk man om vid pass 22 år, nykter och duglig i sitt yrke. Samme Edholm har likaledes omvittnat, huru på samme skepp en Dansk matros blifvit likaledes långsamt pinad till döds.