Gotlands läns nya tidning – 10 juni 1859, sida 2

hand i sin, de sågo på hvarandra utan att tala; uppbrottssignalen ljöd och deras händer skildes åt; den ene aflägsnade sig stum och blek, den andre qvarstod orörlig och stirrade efter honom med skälfvande läppar. Der funnos hela plutoner, deri ingen af soldaterna tycktes vara tjugu år gammal. Några konvoyer transporterades af ända till tre lokomotiver, man kunde icke se slutet af det långa tåget som kom fram slingrande sig och hvisslande som en ofantlig orm. När två tåg passera förbi hvarandra är det signal till dånande rop, Fransmän och Piemonteser helsa hvarandra. Ni känner bersaglierernas uniform eller rättare pittoreska kostym. De äro beväpnade med tappgevär, liksom våra Vincennesjägare, och stå i samma rykte här som zuaverna i Frankrike. Deras ränslar äro svarta, fältflaskorna af träd, vid hvarje pluton bär en man en lykta på spetsen af sitt gevär. Dessa skarpskyttar äro, som alla bergsboer, ytterst raska på foten. Det är målet för deras förhoppningar att komma att göra ett bajonettangrepp med våra zuaver och jägare. Artilleriet, som igenkännes på märket två korslagde kanoner på chakon och på sitt gula remtyg, består uteslutande af skönt och ståtligt manskap. Linjetrupperna bära vida grå öfverrockar och benkläder af samma slag. De Piemontesiska soldaterne hafva för resten icke stöfletter, såsom våra, de vika blott upp benkläderna. Vid byn Landier-Arena mötte vi 2 batterier gardeartilleri, som kommo nedför den bugtande bergvägen. Sex hästar voro spända för hvarje amunitionsvagn, fyra för hvarje kanon. Ryttarne voro fullkomligt gömda af