Gotlands läns nya tidning – 10 juni 1859, sida 2

tade med gevär för fot och full packning. En bataljon bersaglicri med kappan på axlarna och officerarna till häst sluta sig tyst och stilla till dem. Krutkistor och bagagevagnar uppfyllde för öfrigt platsen. Bangårdens höga glashvalf genljödo af ett oupphörligt doft mummel. Gick man ut derifrån stötte man på långa rader af rustvagnar med fourage och projektiler och på stora skaror af militärarbetare, som lade sista handen vid en betäckt väg eller uppstaplade kulor, som i svarta pyramider höjde sig med bestämda mellanrum, Skyltposternas rörliga silhouetter aftecknade sig mot den grå himlen; grenadierer höllo vakt vid ingången till kasematterna; alltemellanåt jagade en ordonnans-officer förbi i galopp. Mellan f: ustningsverken och staden betade en flock kor. Kring bangården hvimlade det af nysikna, och innanföre var det också fullt af folk. Huru många föräldrar, slägtingar och vänner till de i kriget dragande funnos icke bland folkmassan! IIuru mången torkade ej förstulet tårarna af ögonen! En stackars qvinna följde med en Jägare. Soldaten var en ännu skägglös yngling. Modren stadnade för hvarje steg, såg på sin son och grät; sonen sökte så godt han förmådde trösta henne. Plötsligt ljöd hornet, bataljonen uppställde sig i led vid vagnarne; modren slöt, darrande öfver hela kroppen, sin son i sina armar, han ryckte sig lös, och den olyckliga sjönk snyftande till marken. Jag vände bort hufvudet. Ett ögonblick sednare förde två lokomotiver jägarbataljonen Österrikarne till mötes. Ordningen kom nu till en afdelning artillerister. Man svängde med hattarna, vivatropen döfvade öronen. Något afgides stödo en fader och hans son; fadren höll sonens