vedergälla dessa hederliga menniskor för den godhet, som de bevisat er? — Ni, Kusma. Detta gods tillhör er. — I det fallet kan jag öfverlemna det åt hvem, jag behagar. — Ja, men icke åt mig, det försäkrar jag er. Ingenting kan rubba min föresats. Jag eger numera ingenting, men mitt samvete är lugnt! Och om jag satte mig i besittning af denna egendom, tror ni vil att jag skulle lugnt kunna njuta deraf, då jag tänkte på att enda arfvingen, min välgörarinnas egen systerson, vore uti behof och kanhända blefve tvungen att anlita andras medlidande? O! denna tanke är förfärlig; för intet pris skulle jag kunna besluta mig dertill. Den unga flickans upphöjda tänkesätt och hennes hjertas ädla beslut gåfvo i detta ögonblick åt hennes blå ögon ett sublimt uttryck och åt hela hennes anlete en idealisk skönhet. Kusma betraktade henne med beundran och hade gerna velat kasta sig för hennes fötter. Oaktadt sin, blyghet, kände han dock att han icke längre kunde dölja den kärlek hon hade ingifvit honom. — Nå väl! sade han slutligen stammande, om ni icke vill ensam sköta denne egendom, skulle ni icke åtminstone vilja samtycka att sköta den tillsammans med mig? — Med er? — Ja, Maria; om ni icke önskar att jag lemnar denna boning . .. så måste ni stanna qvar här hos mig ... ni måste blifva min maka. Han kunde icke säga något mer; hans rörelse llindrade honom att tala.