Gotlands läns nya tidning – 3 juni 1859, sida 2

salongen. Kusma satt, drömmande, nära fönstret. Då han fick se henne, började han darra. — Kusma, sade Maria med osäker röst, ni är en ovanlig man. Håädanefter skall edert namn blanda sig i alla mina böner; men jag kan icke emottaga er storsinnade uppoffring. — Hvad betyder detta? frågade löjtnanten. IIvad har då händt? — Nu vet jag allt. Jag vet att ni ingenting eger och att ni är faderoch moderlös, och jag kan icke tillåta att ni för min skull beröfvar er de egodelar, som lagligen tillhöra er. — Men då det var min tants vilja! — Är ni säker derpå? Vet ni om hon tänkte så i sin sista stund? Kanhända har hon vid sin död tackat Gud, som icke tillåtit henne underskrifva det dokument, som hon uppsatt. Och tror ni att hon skulle beröfva sin systerson denna förmögenhet, om hon vetat att han stod onsam och utan alla tillgångar här i verlden? — Jag är ung, jag kan tjena... under det att ni... — Oroa er icke för mig. Jag eger numera, det är sannt, icke en enda slägting här på jorden; men har jag icke en fader i himmelen? Han öfvergifver icke sina barn. Eder tant var mycket bekant med förestånderskan i ett nunnekloster nära här intill; jag hoppas att denne fromma qvinna icke skall neka mig en fristad. — Huru! ni skulle vilja draga er ifrån verlden? — Hvad har jag väl att göra i verlden? Jag har ingenting som fäster mig vid den. I klostret skall jag finna en moder och systrar. — Mcu hvem skall sörja för bönderna här? Hvem skall