Gotlands läns nya tidning – 27 maj 1859, sida 3

— Ni misstager er. Ni vet att min tant ämnade testamentera er sin förmögenhet? Maria svarade icke. — Var uppriktig. Är det icke sannt att ni vet det? — Jo, stammade Maria. Min välgörarinna talade med mig om detta förslag ännu några dagar före sin död; men hade hon rättighet...? — Tvifvelsutan. — Må vara. Men, menar ni, hon kunde icke begagna sig deraf. Jag är fullkomligt af er tanke. Jag tror att er tant icke kunde, utan att begå en orättvisa, göra sin systerson arflös, till förmån för en främling. — Var ni då en främling för henne! — Ö0! nej, visst icke! utropade Maria snyftande. — Jag deremot, jag har aldrig sett min tant, fortfor Kusma, och ni, Maria, ni har varit hennes ålderdoms tröst, Hon höll af er som om ni hade varit hennes dotter. — Det är sannt. — Ni finner således att det är jag som var en främling för henne, och att det följaktligen är ni som bör vara hennes arfvinge. Det var också hennes bestämda afsigt; derpå är detta testamente ett bevis. Det eger visserligen icke gällande kraft; men ingen kan hindra mig att lyda dens vilja, som icke fick tid att fullborda sitt verk; ingen skall hindra mig att till er öfverlemna denna egendom. — Till mig! mumlade Maria med djup rörelse. Kusma, ni gör nar af mig! (Forts.)