Gotlands läns nya tidning – 27 maj 1859, sida 3

4 A 5 — EEVE Lt Upptagen af dessa betraktelser närmade han sig salongen. Naria stod der, lika anspråkslöst klädd, som då han sett henne föregående afton. Hennes kinder voro purpurröda och tårar runno förstulet från hennes sänkta ögon. — Lemna oss allena, sade Kusma till Lorenz, som stod qvar på dörrtröskeln. Maria vände blygt hufvudet deråt, och den gamle intendenten betraktade först henne och sedan sin hushonde, liksom ville han säga något. Men på ett tecken af Kusma, som ånyo antydde honom att gå, lemnade han rummet. — Sitt ned, mamsell, sade den unge officern, dervid hänvisande Maria till soffan. Jag måste hafva ett samtal med er. Var god och sitt ned! Den vördnadsfulla och nästan rädda ton, hvarmed dessa ord uttalades, lugnade den unga flickan. Hon upplyfte hufvudet, och då hon såg det goda och ömma uttrycket i den hederlige löjtnantens ansigte andades hon friare. — Sätt er här i soffan, tillade Kusma i det han fattade hennes hand; det är er plats. Ni är här hemma hos er. — Hos mig! mumlade hon. Och i det hon på Kusma kastade en blick, som uttryckte en smärtsam tanke, började hon att gråta. — Ilvarföre dessa tårar? sade den unge mannen, som hade satt sig på en stol midtemot henne. Lugna er, i himlens namn, och låt mig ånyo försäkra er att ni är hemma hos er. — Förlåt mig, herr löjtnant, svarade Maria, men jag vet ganska väl att jag blott är en faderoch moderlös flicka, som, endast och allenast till följe af er godhet, eger en fristad här.