Han kände sitt hjerta våldsamt klappa; han behöfde vara ensam några ögonblick för att lugna sig. Iela natten hade han varit ett rof för den häftigaste själsoro. I början tänkte han för sig sjelf att tillbjuda Maria sin hand: genom detta giftermål skulle han afklippa hvarje svårighet och blifva den lyckligaste bland männer; men plötsligt kom den tanken öfver honom, att Maria måhända skulle gifta sig med honom endast för att derigenom få ett medel till bergning. Att tillbjuda henne sin hand i samma ögonblick som den unga flickan helt och hållet berodde af honom, det vore ju detsamma som att säga till henne: Ni känner mig icke, ni har aldrig sett mig förr; det är möjligt att jag är en dålig menniska och att min karakter är motbjudande för er. Det är möjligt att ni älskar en annan; men det betyder ingenting, ni bör gifta er med mig, derföre att ni är fattig och derföre att er beskyddarinna icke verkställt det förslag, som hon hyst till er förmån. Ni höll af henne, denne beskyddarinna, ni älskade henne, som om hon hade varit er mor; jag, jag visste icke en gång att hon fanns till i deuna verlden. Men ni tillhör icke hennes familj; jag deremot, jag är hennes systerson, hennes laglige arfvinge. Lagen gifver mig rättighet att beröfva er eder sista tillflykt, att jaga er ur denna boning eller att, af medömkan, förvisa er till ett domestikrum . vt — Nej, nej, sade Kusma till sig sjelf, må hon inträda i besittning af det som var henne änmadt! Må hon fritt välja hvem hon vill; och, om hon icke försmår min kärlek, om hon samtycker att gifta sig med mig, då skall Jag i sanning kunna välsigna mitt öde.