— Det är icke derom jag frågar dig. Jag vill veta din tanke. Således, svara mig uppriktigt. Tror du icke att det skulle passa bättre. — Nåväl, far lille, ursäkta mig då om jag kort och godt säger min tanke: jag är säker på att ni icke hyser annat än goda afsigter; men ni är ung och Maria Dmitriewna sexton år. Ensam med er, hvad skulle grannarne säga? — Du har rätt, svarade Kusma. Återigen promenerade han tigande af och an i rummet; derpå stadnade han Plötsligt framför Lorenz. — Men tror du då, sade han vidare, att elaka menniskor ingenting skola hafva att anmärka om hon bebor en flygel, som hänger tillsammans med hufvudbyggningen? Du kan icke låsa in henne och hvarje ögonblick kan jag ju möta henne. — Visserligen; men de elaka menniskorna skola nödgas medgifva att, om hon icke vore hvad hon bör vara, hon icke skulle fortfara att bo i min ringa boning och dela min anspråkslösa kost. Ack, min Gud! hvad som framför allt vore önskligt, är att hon blir gift. Vid dessa ord kände Kusma en isande kyla omkring hjertat. — Medan er tant letde, fortfor intendenten, infann sig mer än en friare. Bland andra var det en viss Stefan Iwanowitsch, som tycktes hysa allvarsamma afsigter. — Hvem är denna Stefan? — Det är en fanjunkare, i garnison i Nowo-Kopersk. Han ser ingenting ut och man påstår att han har en nästan för afgjord smak för buteljen; men ville man se sig så noga före, så skulle man aldrig gifta sig. — Och denne man, sade Kusma med en liflig åtbörd, denne man ville gifta sig med Maria?