Följetong. Den Faderoch Moderlösa. (Forts. fr. N:o 18). — Se, Anton, stammade Theodosia, huru hans kinder blossa och hans ögon blixtra! Han är ännu ond på mig. — Och hvarföre skulle han vara ond? svarade Axinia henne. Du kunde ju icke taga emot honom annorlunda, då du icke kände honom! Var lugn, du, han är en god husbonde. Det vet jag genom Prochow, som talat med mig om honom. Gardinen rörde sig ännu en gång och Kusma kunde icke lösslita sina blickar derifrån. —Ni besigtigar det der taket, sade Lorenz till honom. Det är i dåligt skick. Men så snart ni befaller, skall det blifva repareradt. — Jaså! det är du, Theodosia, utropade Kusma, i det han slutligen ryckte sig lös ur sitt svärmeri. — Ja, far lille, det är jag. Du är således icke förtörnad? — Nej, och hvarföre skulle jag vara det? — Emedan jag nyss . . . jag bar mig så dumt åt! — Nej, visst icke. Jag är deremot skyldig dig mycken tack. Du är en förträfflig qvinna och Lorenz är också en förträfflig karl. Ni kännen icke mig; men jag, jag känner er. — Huru då? — Jo, Theodosia, det är hederliga menniskor, som taga vård om faderoch moderlösa. — Se här kommer Parfen med ölet, utropade Prochow; gå in nu, eder aftonmåltid är färdig och ni är säkert hungrig, då ni ingenting förtärt sedan i dag på morgonen.