Krig och Civilisation. (UEfter en engelsk tidskrift.) Efter en idt, som skall hafva funnits i något poem, har lord Macaulay gjort verlden bekant med skildringen af en ny nyzeeländare, sittande många århundraden härefter, eller år 2,359, på en af Londonbrons förstörda hvalfbågar och moraliserande öfver rikenas förstöring och den curopeiska civilisationens undergång. Vi kunna lätt med historiens tillhjelp — quantum valeat) — vända våra tankar tillbaka på de dagar, hvilka föregått krutets och boktryckets uppfinning, samt för själens ögon framställa dessa tiders män och qvinnor, krig och vedervärdigheter. Vi behöfva blott gå tillbaka omkring fyrahundra år, och med våra nittonde sekels-begrepp tycka vi oss stå på en höjd af intellektuel storhet, vida öfver våra barbariska eller halfbarbariska förfäder. Men bedraga vi ej groft oss sjelfva i afseende på de verkliga framsteg, vi gjort under denna mellantid? Förblindar oss icke högmodet och kastar icke inbilskheten en töckenslöja af osanning och öfverdrift icke blott öfver vårt eget, utan äfven öfver förflutna åldrars tillstånd? Låtom oss försöka, om ock blott för ett ögonblick, att se med vår vän nyzeeländarens ögon och tänka med hans tankar. Låtom oss försöka att, från hans fördelaktiga ståndpunkt af fem århundraden härefter, betrakta Europas närvarande utscende, och fråga, hvad det är att säga om det drama, som dagligen uppförer sig sjelft inför våra ögon? Kunna vi, såsom filosofer och kristne, säga mycket till heder för dem, som x) Så vidt den kan räcka till.