Gotlands läns nya tidning – 13 maj 1859, sida 2

Korrespondent-Artikel från Stockholm. Den 7 Maj. (om intrycket af underrättelsen ang. krigets utbrott i Italien. — om den vederbörligen privilegierade, högst aktningsvärda röfvarkulan vid Brunkeberg. — Om Gustaf Wasas fortfarande framgång. — om den sena våren och de trösterika sångfåglarne — från Upsala. — Studentkonsertornas kyrklockelser sedan Hofpredikanten Olin är sin kos.) Den, efter lång och spänd väntan, utbrutna krigslågan i Italien har ej kunnat öfverraska verlden, men icke destomindre har underrättelsen om ett så vigtigt factum väckt en allvarlig uppmärksamhet här, som öfverallt. Man bör väl kunna med skäl förmoda, att, då Ryssland, med väpnad styrka i beredskap, håller Frankrike i trygghet för angrepp från Tyska Förbundets sida, kriget torde till en början inskränka sig till halfön söder om Alperna. Men dess möjliga vidare utsträckning beror troligen på den hällning, England och dess närmaste bundsförvandt Preussen framgent iakttaga. För ögonblicket äro deras rustningar såkerligen endast ställda på försvar mot möjliga anfall. Den nordiska halfön synes alltså kunna, för den närmaste framtiden, lefva i fred. Men nägot bortsändande af krigsfartyg till China och Japan, i förening med Danska fartyg, kommer visserligen ej i fråga, sedan det Europeiska fredslugnet är brutet genom utbrottet vid Ticino. Österrike och Sverige skulle kunna draga väl öfverens, ty de hafva inga tvistefrön i materiella intressens stridighet, verlden behöfver värt goda jern såval som det österrikiska; begge länderna hafva ett gemensamt intresse i en och samma öfvermäktige grannes bevakande; men likväl ha vi aldrig haft något godt af Österrike. Det har alltid, antingen öppet bekämpat oss, eller hemligen motarbetat oss. Sednast 1814, då vi med förenade krafter stridt mot Napoleon, unnade det oss icke föreningen med Norrige. Och den i år, efter mönstret af Österrikisk militär, här vidtagna förändring i våra uniformer, medelst epåletters borttagande och ersättande med små osynliga tennstjernor och meskina galoner vid halsen, utgör ingalunda något lån, som tillfredsställer det Svenska skönhetssinnet. De önskningar, allmänheten härstädes hyser i afseende på krigets utgång, äro för närvarande för Frankrike och Sardinien; ehuru deras, till vidden ej kända, förbund med Ryssland ej kan vara välbehagligt här på platsen. Vi måste således önska allt godt åt Italien, och några