dessa tvenne uråldriga tecken till gästfrihet och derjemte sem rubel silfver, betecknande skattskyldigheten. Närmast honom kom den fordne intendenten, Lorenz Sidowitsch, hållande en kalkontupp under armen. Sedan starosten på bordet ställt ifrån sig sina håfvor, föll han till Kusmas fötter och alla de andra bönderna följde hans exempel. — IIvad skall detta betyda? utropade den unge löjtnanten, allt mer och mer öfverraskad . . . Stig upp ... och tala, i Guds namn! — Ni är vår husbonde, sade starosten, i det han steg upp; ni är vår beskyddare och vår far. — Vår beskyddare och vår far, upprepade bönderna, och kastade sig dervid återigen på knä. — Jag förstår ingenting af det här. — Är icke ni, frågade Lorenz i vördnadsfull ton, är icke ni Kusma Petrowitsch Mirotscheff? — Jo visst. — Och er moder Catharina var en furstinna Birdionkowa? — Alldeles. — Vår saliga matmor var också en furstinna Birdionkowa och hade således samma namn som er mor. — Förstår ni nu? sade Prochow. Kusma betogs af en viss häpnad. En sådan vändning, en så plötslig omkastning i hans ställning syntes honom som en dröm eller en saga. Han vågade knappast fästa sig vid tanken att ega ett hns, ett landställe, och nu hade på en gång de önskningar, som han icke ens vågat hysa, gått i fullbordan . . . Den fattige, afskedade officern var egendomsegare; den stackars faderoch moderlöse hade blifvit en ,seigneur.