— IIvem är det? — En faderoch moderlös flicka, dotter af en officer. Jag skall berätta er den historien. För omkring tio år sedan kom det hit en afskedad officer med ett barn om sex år... samma flicka som ni nyss sett. Kort tid efter sedan han bosatt sig i vår by, blef denne man sjuk, försämrades hastigt och dog inom tre veckor. Vår matmor, som alltid var god och barmhertig, bistod den stackars sjuklingen på bästa sätt. Då han återgifvit sin själ åt Gud, tog hon den lilla faderoch moderlösa till sig och uppfostrade henne. Hennes mening var att adoptera henne och göra henne till sin arfvinge. Jag har sjelf mer än en gång hört henne uttrycka denna mening; men Gud har icke velat att hennes förslag skulle gå i verkställighet. Min goda husmoder angreps håftigt af en obotlig sjukdom, som inom ett dygn lade henne i grafven. — Säledes är denna unga flicka utan all hjelp? — Icke för ögonblicket; ty så länge jag lefver och så länge Lorenz Sidowitsch och hans hustru lefva, skall aldrig vår matmoders skyddsling råka i nöd. Vi skola dela med henne värt sista brödstycke. — Hvem är Lorenz Sidowitsch? — Det är vär matmoders intendent. Ni mötte honom just då ni kom hit — Således haller ni af denna unga flicka? — Ack! ja visst. Ser ni, Maria Dmitriewna, det är icke en mensklig varelse, det är en engel. Förra året blef Lorenz svärt sjuk och hans hustru var då borta hos sina slägtingar i Saratow. Hvem tror ni då skötte honom? Jo, Maria Dmitriewna. IIvem tillbringade hela nätter vid hans hufvudgärd? Maria Dmitriewna. Ofta sade jag till henne: