Gotlands läns nya tidning – 15 april 1859, sida 3

så sköna och goda ... men ack, så olyckliga saderoch moderlösa flicka! Ack! Om hennes ställning berodde af mig! Om jag vore testaments-exekutor, med hvilken glädje skulle jag icke straxt säga till den stackars unga flickan: Detta är edert arf. Tag det och måtte ni här kunna finna all den lycka, som ni förtjenar! — — Stackars flicka, som lefver på nåder hos främlingar, hvilka sjelfva nödgas anlita andras barmhertighet! Men hon är ung och skön; Gud skall nog gifva henne en henne värdig make... Och j ag, faderoch moderlös såsom hon, är jag icke mycket lyckligare? Jag har sett henne och nödgas nu lemma henne för alltid... Om några ögonblick reser jag... jag reser till en stad, der jag kanhända icke skall röna ett enda prof på tillgifvenhet, der kanhända de som mest hafva kännt min far alldeles hafva glömt honom. Kusma grät, under det att han öfverlenmade sig åt dessa betraktelser. Tan kunde icke fatta hvad som föregick inom honom. Ian kände endast att hans fattigdom och ensamma ställning icke voro de förnämsta orsakerna till hans smärta; att det fanns för honom ett annat bekymmer, vida måktigare och svårare än detsom hans fattigdom och öfvergifna belägenhet förorsakade. IIan kunde icke förklara den orediga känsla, som öfvervåldigade hohom. För första gången i sitt lif älskade han... han älskade en ung flicka, som icke kände honom och som troligen aldrig skulle lära att känna honom. Efter att nader detta djupa drömmande hafva genomvandrat trädgården, inträdde Kusma i den närbelägna ekskogen och nådde på en smal gångstig kullen, på hvars spets ett litet kapell reste sig, och derfrån betraktade han Db) landskapet, som ntbredde sig omkring honom. (Forts.)