Jag har lust att göra ett kalas för mina vänner. Sagdt och gjordt. Jag köpte alla nödiga saker och lagade derjemte till en ypperlig qvas (ryskt svagdricka). Jag bjöd starosten (en slags byfogde eller fjerdingsman), trädgårdsmästaren, skräddaren och hofslagaren, allesammans goda vänner, som jag borde bjuda! Hvar och en af dem var på det högsta belåten och gjorde mig de innerligaste vänskapsförsåkringar. Vid hvarje tillfalle borde jag vända mig till dem. Den ene tillbjöd mig utsädeskorn, den andre ett pelsverk; den tredje förklarade, att han aldrig skulle förlåta mig om jag, i händelse af behof, icke genast vände mig till honom. Någon tid derefter tog jag dem på orden och bad om deras bistånd och icke en enda af dem ville ens lemna mig på kredit hvad de nyss förut så hjertligt tillbudit mig. Sådane äro vännerna. Jag tror att våra husbönders vänner äro af samma skrot och korn. Eder fader, Gud vare hans sjal nådig! hade också mång: vänner, som kommo fill honom för att äta och dricka och roa sig hos honom. Då han dog, infann sig knappt en enda för att följa honom till grafven. — Nej, Prochow, det är icke möjligt att i hela verlden det icke skulle finnas en enda, som bibehåller verklig tillgifvenhet för honom. — Må vara. Jag vill gerna tro att det ännu finnes några hederliga menniskor häri verlden. Men om ni åtminstone vore egendomsegare, om ni blott egde ett par tusen bönder. — Hvad säger du, Prochow? två tusen bönder! hvad skulle jag med dem. Nej, jag skulle endast önska att rå om ett litet hemman, som vore vackert beläget invid stranden af en å. . . . IIm, liksom det der, som synes derborta, till venster.