om lekmanna-verksamheten och dermed gemenskap egande frågor. Ett votum af J. Ternström. Christianstad 1858. Då den man, som författat nämnde lilla skrift, har stort anseende bland de fleste vänner till Guds Ord, hafve vi ej tvekat att ur Christianstadsbladet i vår tidning insöra eftersoljande anmälan derom, jemte de reflexioner, som deröfver göras, ehuru de icke i allo kunna passa in på härvarande förhållanden. — De kunna dock gifva anledning till en och annan helsosam betraktelse äfven härstädes. Det ordet lekmanna-nerlsamhat har på de sednare åren fått en i vårt land fullkomligt ny, förut okänd betydelse, emedan den sak, som dermed betecknas, framträdt i en ny, förut nästan alldeles okänd form. Det betecknar icke numera religiös verksamhet i allmänhet, som utöfvas af lekman, utan en speciell art deraf. Utom och bredvid läroembetet, det ordinära, af apostlarne grundade, med kyrkan sjelf jemnåriga, och hvarifrån kyrkan sjelf haft upphof, har i sednare tid framträdt ett annat icke-ordinärt läroembete, som ställt sig i jemnbedd med, i oberoende af, och stundom i siendtlighet gent emot det förra, med ofta nog röjd tydlig föresats att undantränga detta och göra det öfverflödigt. Det icke-ordinära läroembete har blifvit benämndt lokmanna-nenlsamhet för att beteckna ett slags stadigt lärokall utan studier och utan annat uppdrag, än ett sjelftaget eller ett af sjelskonstituerade sällskapar gifvet. För sitt berättigande har det sökt att sig till godo tolka åtskilliga skriftens språk, och understundom med den framgång, att det gjort mer än en tveksam, huruvida det i grunden vore en god företeelse eller en ond. Som det just hufvudsakligen lagt an på att framkalla religiösa lifsrörelser, för att nyttja ett modernt ord, eller yväckelser, för att nyttja det gamla kyrkospråket, eller ock att bemäktiga sig dem, der de redan funnos, (och undanrycka dem det ordinarie läroembetets ledning), så har det sett ut som dess verksamhet vore en rent och oblandadt andlig, oegennyttig, o endast Guds rikes framgång åsyftande verksamhet