Gotlands läns nya tidning – 1 april 1859, sida 2

——c— —ä—z;t—— —555ä ——— ä—— rFääjUz-——q—T—T—— ——e —— morgonstunden försigtigt smög sig fram till gården för att få ögonen på sin lilla älskling; han ser barnets våta kinder och känner dess späda arm i ett varmt famntag om sin hals; de många kärliga afskedsorden ljuda i hans öron, han ser den lilla vinkande handen ännu i dörren upplyftas till en helsning. Likasom han då kastade sig ned på marken i det fuktiga gräset och smälte i tårar, — likaså skyler han nu i fängelset sitt ansigte i den hårda sängen och skakas af smärtsamma snyftningar. — Men han rifver sig upp, han vrider händerna, och tänderna skallra af förfäran, han rädes att vara ensam i den mörka cellen. — Hvilken förfärlig erinring har gripit honom? Arme fånge, förgäfves utsträcker du, tillbakastötande, händerna mot de förfärliga minnen, som framställa sig för din själs ögon; förgåfves tillsluter du ögonen för att icke sc, förgäfves tillstoppar du öronen för att icke höra, och tror att fängelsets töcken och mörker skola bortskymma de fasansfulla bilder, som stiga upp ur själens dunkla diup. Förgäfves, — minnet är outplänligt, det förer honom tillbaka till den dagen, då han tog afsked af den lille gossen på herregården. Den olycksaliga fordna kamraten lockar och frestar honom på allt sätt. — , Den gamlo der borta har penningar fullt upp, reda penningar, hör du! jag har gjort mig väl underrättad; den gamle ligger afsides i huset; ett hopp in genom fönstret är snart gjordt, och så äro vi rika för lång tid. — Men om han vaknar och känner oss? — Kamraten gjorde en förfärlig åtbörd; den andre ryste dervid tillbaka, ,nej, nej! ropade han med afsky, intet blod!v —