Gotlands läns nya tidning – 1 april 1859, sida 2

syntes rikeligen belönad genom det oskyldiga barnets kärleksbevis. Sålunda gick hösten och vintern; honom nästan omedvetet hade en viss tillfredsställelse insmugit sig i hans hjerta, och då han om våren stod på marken vid den uppspirande säden, och hörde lärkorna sjunga, då begynte ett nytt lif att gry i hans förtorkade bröst. — En gång kom han i förnöjd sinnesstämning hem från åkerfältet, hans lilla vän kom honom till mötes, hoppande och jublande; han räckte armarne ut mot barnet, — då blef han plötsligen stående blek och slagen med förfäran. Hans gamle kamrat stod framför honom och räckte honom handen med ett ondskefullt leende: ,,Se, du spelar ärlig man här, såsom jag hört, sade han spefullt, ,om förlåtelse, att jag störer ditt nöje; men — jag längtar så mycket efter ditt siillskap. — Gå bort djefvm Å hviskade den olycklige, ,gå bort och lemna mig i rol — Sakta, min vän, jag har förtäljt gårdens folk hvem du är; tror du att jag vill mista dig, en sådan rask kamrat?? — I detsamma kom husbonden, och då han såg gossen på karlens arm, ref han barnet häftigt, oaktadt dess tårar och skrik, ifrån honom och befallte honom med många hårda ord, att straxt packa sig från gården. Hans lyckas förstörare drog honom med sig under ett vildt skratt. Lifstidsfången ville här sluta sina erinringar från fordom, hans bröst häfver sig våldsamt, djupa suckar skakar hans innersta, bittra tårar skölja hans bleka kinder; han sluter ögonen och erinrar sig, huru han den gryende