Gotlands läns nya tidning – 24 mars 1859, sida 3

Dumt prat! ropade ledsagaren, ,tror du att jag vill störa de döda, följ mig blott! — De smögo sig fram till kyrkomuren och försökte uppbryta vapenhusets dörr. Han förstod nu hvad meningen var, men hans hjerta slog som om det ville spränga bröstet. Då de gingo upp åt kyrkogången, var det som om han hade haft bly i fötterna, som om golfvet hållit honom tillbaka vid hvarje steg, som om det var en hel mil upp till altaret. Han hade icke varit i Guds hus sedan den dagen, då han stod der för att lofva Gud sin tro — och nu var han der för att plundra Guds helgedom. Hans händer skälfde våldsamt, då han höll upp säcken för kamraten, som ditkastade silfverbägare, silfverstakar och allt, hvad han kunde finna af värde, och hade det icke varit af fruktan för den förfirlige ledsagaren, hade han visserligen bortkastat allt och flyktat bort, ty det förekom honom såsom hade Christusbilden öfver altaret så underligt nedblickat på honom. Då de kommo ut från kyrkan, andades han åter friare; då de satte sig på en graf för att dela rofvet, tog han medvetslöst emot det, kamraten ville gifva honom. Men de stora silfverpjesarne voro ej lätta att försälja, och han led nöd; han gick från hus till hus, men betraktades med misstro; då stal han åter flera gånger. Sedan den natten syntes det honom som hade han brutit med hela verlden, ja med Gud sjelf; han kände att nu skulle han förr eller sednare nås af lagens straffande arm. Slutligen blef kamraten gripen och tillstod allt; de följdes åt i fängelset och utstodo sitt straff. — (Forts.) — me