Gotlands läns nya tidning – 24 mars 1859, sida 3

är det, som, i det att fången ristar med den afbrutna spiken i väggen, fyller hans ögon med några varma tärar, månne icke erinringen om dessa ärliga ungdomliga drag, dessa trofasta ögon, denna sanna kärlek! Måhända ser han sig i tankarna som en ärlig, arbetsam borgare, som en lycklig fader och husbonde vid hennes sida i ett vänligt hem, njutande allt, hvad han så slösaktigt hade förspilt — nemligen lycka, aktning och kärlek! — Men hans tankar gå vidare, han kastar spiken ifrån sig och lutar sig tillbaka med korslagda armar, åter genomgående sitt framsarna lif. Han påminde sig huru han lemnade sin födelsestad och drog ut på landet. Ännu fanns det i hans själ en icke helt och hållet döfvad stämma, som enträget bad: Vänd om, vänd om, ännu är det tid! Men en afgrundsande hade honom fången, det var olust till arbete. — Han mötte på sin väg en förderfvad niding, som var vil bevandrad på lastens väg, en oförvägen förbrytare. De följdes åt på landsbygden och tiggde; men på de flesta ställen stängde man skyndsamt till dörren för hans ledsagare med alla tecken till förskräckelse och misstro. — En sommarnatt hade de smugit sig in i ett stall, och han var allaredan fallen i sömn; då väckte hans ledsagare honom; ,stå upp! sade han, ,menniskorna vilja icke gifva oss något, nå, må vår Herre sörja för oss.4 — Han trodde att talet var om stöld och följde med utan motsägelse. De smögo sig långsefter åkrar och ängar in på kyrkogården. Här höll han sin förare tillbaka. — , Hvad skola vi här? sade han ängsligt, ,du vill väl icke — —, ,Hvad? frågade den andre leende. — 30, lemna de döda i fred, svarade han.