Gotlands läns nya tidning – 24 mars 1859, sida 2

som älskade honom så högt, som arbetade för honom om dagen och lekte med honom om aftonen, — ja, hon var död, Gud vare lofvad! Mahända, om hon hade lefvat, — sade han vid sig sjelf; men den obarmhertiga, minnesgoda rösten inom honom afbröt honom och sade: minnes du en dag då den rödkindade lilla gossen kom från skolan och gick förbi en gammal, blind man, som tiggde med utsträckt mössa, huru han grep hastigt ned i mössan och bortsnappade de skillingar, som. medlidande menniskor lagt deri. — Ja, men ingen såg det, ingen fick veta det, hvarföre behöfver han då nu så bittert erinra sig det? — Hans moder dog, grannfolket togo honom vänligt in till sig, tröstade och omhuldade honom, och han lekte med deras hund. Men de voro sjelfva fattiga och kunde icke behålla honom; då blef han sänd till ett annat solk, af hvilka han, den lilla fremlingen, behandlades illa; han fick inte att spisa, och han stal; man sparkade honom bort och han sprang gatorna omkring med vilda kamrater. Han kom slutligen i lära, man talte till honom om dygdens väg, men man följde sjelf lastens, och derföre log han åt förmaningarne. — Han stod som confirmant i Guds hus. Presten lade välsignande sin hand på hans hufvud, han gaf Gud sitt hjerta i pant, att han ville försaka allt ondt, han drack af frälsningens bägare och åt af nådens bröd. Han erinrade sig nu så tydligt de orgeltoner, som ljödo, då han utgick ur kyrkan, och han mindes godt den stora Christusbilden framvid altaret, som mötte hans ögon, då han vände sig om i kyrkodörren. Han hade dock aldrig varit i kyrkan sedan för att bedja, — han, nej! han hade varit der i andra hemska afsigter, — men hvarken orgelns toner eller Christusbil