Gotlands läns nya tidning – 18 mars 1859, sida 3

FIULIL IIII IICSU11I GIIIILL):ITLILIGLG VÄUCNCIOC 0011 1119011 af sakens nytta. Företcelserna må vara löstesrika, men de äro alltför enstaka. Så mycket finner man likväl deraf, att der sockenbiblioteker blifvit inrättade, de lagt i dagen en stark läslust hos menigheterna. Det vill synas, såsom om denna läslust väntade på att blifva tillsredsställd, och att tiden saledes är inne till att företaga något i stor skala för dess tillgodogörande. Man kan dock icke begära, att saken skall snart avancera, om den uteslutande öfverlemnas åt menigheterna sjelfva, och detta behöfver icke heller blifva fallet, då hvarje socken i riket uti sitt presterskap mäste ega målsmän för upplysning och icke blott lärare i religiöst-dogmatisk kunskap, utan jemväl gynnare af allmän bildning och förständsodling, på hvilka menighetens både materiella och immateriella välbefinnande beror, och hvilka äfven böra lända till att göra prestens ställning till församlingen angenämare. Besynnerligt nog har presterskapet likväl hittills, i fråga om inrättande af sockenbiblioteker, spelat en mycket overksam rol, och bland de biblioteker, hvilka kommit till stånd, hafva, om man får döma af landsortsbladens uppgifter, högst få tillkommit genom presterskapets atgärd. Så vidt vi känna, har frågan om sockenbiblioteker icke utgjort föremål för behandling vid något prestmöte eller fått någon rekommendation i något biskopseirkulär eller herdabref. Vi söka icke här att utreda orsakerna till denna uraktlatenhet, hvilken man måhända med mera skäl kan tillskrifva bristen på uppmärksamhet af denna uppkomna stimulus för kunskapsbegäret och fördelarne af dess begagnande än någon motvilja mot upplysningens spridande eller ensidig uppfattning al prestens bestämmelse. Visst är, att om misstankar för att motverka upplysning eller icke gynna den äro riktade mot presterskapet, finnes här ett gynnsamt tillfälle att gifva denna misstanke dementi; och om presterskapet allvarsamt intresserar sig för saken samt såväl i sockenstämman som från predikstolen fäster uppmärksamheten på dess vigt och värde, torde man kunna med säkerhet antaga, att snart hrurje socken i riket skall ega ett bibliotek. Såsom invändning mot sannolikheten häraf skall man icke kunna anföra det förhållande, att tidskriften Läsning för folket icke erhållit den spridning och blifvit af menigheterna så begagnad, som den förtjenar samt på ett och annat ställe icke blifvit läst, churu den gratis utdelats. Ordspråket ignoti nulla cupido är här tillämpligt, och för att kunna åberopa likgiltigheten för läsning måste man kunna åberopa, hvad som gjorts för läslustens väckande. om man ser närmare på saken, skall man kanske finna, att felet iske ligger hos församlingarna. Inrättandet af ett sockenbibliotek innebär ett evenemang inom socknen, väcker tal om saken och retar nyfikenheten; alltid finnes inom en så stor samling nå80n, som har lust att börja läsa, och de länga vinterqvällarne erbjuda dertill många tillfällen. Den som gjort början, finner sig intresserad, och hos honom uppkommer begäref att göra proselyter och rekommendera den bok, som skaffat honom sjelf nöje; hvad hans granne icke skulle företagit på eget bevåg och kanske ansett onyttigt och endast passande för herremiän, det gör han nu, då han finner att man af hans eget ständ försökt sig och funnit sig väl deraf. Efter hand sprider sig smaken, och böckerna finna läsare. Detta är den långsamma gangen af saken, der hvarest jordmånen är mindre gynsam; men vi hafva alltför många exempel på, att inrättandet af sockenbibliotck genast mött allmänt deltagande, för att behöfva befara, att Svatrigheterna att förskaffa läsare skola blifva stora eller allmänna. Den svenska allmogen har visserligen, liksom manga andre länders, icke så lätt att förlika sig med nyheter, hvilka rubba dess föreställningar, vanor och fördomar, men på botinen af dess natur ligger likväl kunskapsbegär och anlag för eftertanka och forskning. Detta bevisas icke blott af de manga sällsamma exempel på avtodidakter bland allmogen bade i fråga om boklig kunskap och handafärdigheter, hvilka vårt land har att uppvisa, utan jemväl och fastmera af denna allmoges förmåga att i så många afscenden hjelpa CioAlf Hillarira head Jaa KAL 5.