Gotlands läns nya tidning – 11 mars 1859, sida 3

— Genom henne! svarade Osrik med sakta stämma och såg på Jerta, som stod blyg framför sina vänner och utsträckte bedjande emot dem sina hinder. Skuld kastade sig på knä framför henne och utropade: — Jag var hård emot dig, när du förrådde mig ditt hjertas önskan, jag kallade dig en toka. Men du har också herrligt utfört hvad du velat. — Derföre att jag älskade honom! sade Jerta. Hvad skulle väl kunna vara omöjligt för den sanna kärleken? Var det då inte nog, om jag blott kunde få dö med honom? — Men nu skolen j lefva tillsammans, slöt läkaren, länge och lyckliga. Fadren höll sin son fast sluten till sitt bröst. Men Skuld sade till Ole Steen: Detta har böjt mitt hårda och styfva sinne; min stolthet är bruten. Förlåt, om jag förr ofta ville sätta mig högt öfver dig, hädanefter är jag din ödmjuka brud. Den ärlige gossen viste icke, hvad som försiggick. Han tryckte sin älskades händer och hans hjerta slog af glad rörelse. Och när den åter till lif uppvaknade våren flög öfver hafvet och så vänligt log emot detta, att isblocken remnade och de brusaude vågorna jemnades, då hade allt förändrats. Örlogsfartyget hade försvunnit och, enligt erhållen order, fört briggen till en plats, der den misstänkte lasten kunde lossas med nödiga försigtighetsmått. Ole Steen hade erhållit karantänsuppsyningsmans-platsen. Skuld uppfyllde, såsom hans trogna hustru, med hjertinnerlig vänlighet sina pligter. Under lediga stunder foro de ofta öfver till Trädgården. Der lefde Jerta och hen