samma. En enda blick derpå sade dem tillräckligt, att det skulle vara omöjligt få båten flott. Låkaren hade emellertid gått bort till signalstången och halat ned den ljusgula flaggan. Detta väckte vakthafvando officerns nppmärksamhet ombord på korvetten; så hade läkaren önskat. Han giorde flera gånger olika tecken med de flaggor som stodo honom till buds. Slutligen tycktes man ha förstått honom. Det blef lif på däck. Tvänne slupar firades ned och bemannades. Den ena tog kosan åt land, den andra styrde åt briggen. Roddarne arbetade med den ifrigaste ansträngning, men förgäfves. Man måste vända tillbaka med oförrättadtiärende. Trenne odrägligt långa dagar, trenne ännu längre fasansfulla nätter förflöto. Vid den fjerde dagens inbrott kastade ändtligen vinden om. Mörka regnmoln drogo upp i söder. Isblocken flöto så småningom undan; strömsättningen blef friare. Korvettens muskelstarka matroser lyckades slutligen ro sina slupar i land. Med några få ord hade läkaren förklarat för officern sakernas ställning. Denne fann sig beredd, att med öns innevånare fara öfver till briggen. Efter en timmas förlopp lågo de långs sidan om honom. Ole Steen äntrade först upp och hjelpte sedan de öfriga. De bestego med darrande knän kajuttrappan. De voro nära att qväfvas af fruktan. Deras hjertan klappade ohörbart. Läkaren, som gick förut, samlade allt sitt mod och öppnade dörren. Osrik satt i en stol, blek, aftärd, med af smärta förvridna anletsdrag. Men ögat blickade lugnt framåt, feberglöden hade försvunnit ur detsamma. Läkaren fattade den sjukes puls och utropade: Han är räddad!