Gotlands läns nya tidning – 11 mars 1859, sida 2

Osrik vältrade sig i feberglöd på sitt läger. IIan hade mistat sansen. Ensam låg han i den mörka kajutan och utstötte dofva suckar. Da öppnades dörren och en qvinlig gestalt sväfvade in. Det var Jerta, som i förtröstan på Guds barmhertighet och genom sin kärleks allmakt bestod kampen mot elementerna. När hon beträdde halfdäck, sjönk hon kraftlös ned. IIOn förmådde, oaktadt alla ansträngningar, cj åter resa sig. Sömnen öfverviildigade henne. ögonen slöto sig. Dödens tystnad rådde ombord. Endast hafvet dånade och jagade ett tungt isblock såsom en lekboll framför sig. En kraftig våg slungade det mot briggens bog, så att denna surrade i alla fogningar. Väckt af detta förfärliga dån, rusade Jerta upp ur sin dödsslummer. Några minuter förgingo, innan hon återfick sitt fulla medvetande, derefter vacklade hon bort till nedgången till kajutan och steg ned till hjertevännens sjukbädd. Han kände aj igen henne. Men den nattliga uppenbarelsen verkade så lyckligt på honom, att han sjönk lugn tillbaka i sin hängmatta. Jerta bad ifrigt, böjde sig derefter ned öfver vännen och hviskade: — Nu har det skett, som jag så mycket efterlängtat. De ville hålla mig qvar och du skulle försmäkta häri ensamheten. Men de förstå sig ej mycket på kärleken. Gud har ledt mig genom storm och is, han skall äfven gifva mig kraft att bistå och hjelpa dig. Men är jag för svag dertill, så skola vi dö tillsammans, du mitt hjertas älskling. Osrik såg upp ett ögonblick, såsom om han hade förstått henne; derpå slumrade han åter lugnt. När Skuld morgonen derpå inträdde i Jertas kammare var denna tom. Gripen af fruktan, ropade hon på