Gotlands läns nya tidning – 11 mars 1859, sida 1

lös från briggens bredsida och styrde mot klippan. Det var läkaren, som frivilligt gått ombord på briggen. Karantänsuppsyningsmamnen kom honom till mötes. — Jag medför till er ej något hopp, sade läkaren. Min konst är fruktlös. Jag förmår icke bryta feberns makt. Den gamle kaptenen sväfvade i dödlig ångest. — Och min son? Ni säger ingenting om honom. — Han lefver ännu. Hans starka natur har ända hittills emotstått giftet. Jag vill stärka mig här blott en timmas tid med att andas fritt ut, sedan tänker jag återvända. — Och jag följer er! utropade den åldrige sadren. Det är oförsvarligt utaf mig, att jag så länge lemuat min Son i främmande händer. — Ni stannar qvar på den plats, som ert embete anvisar er, sade läkaren. Er instruktion lyder, att ni ej under några omständigheter, icke ens på cen timma får lemna ön. Instruktionen skall ni lyda. — Jag skall det icke. Ni går ombord och jag följer er. — Besinna er, gubbe, bad läkaren. På korvetten hälles skarp utkik och kanoniererna på densamma äro äfven goda skarpskyttar. Lugna er, var starkt Gud är barmhertig och kan i sin allmakt behålla er son qvar vid lifvet. Vill ITan det åter icke, så kan äfven er närvaro ej gatgzna till något. Ni kan ju icke ens få tala med er son, ty han ligger utan sans. IIvarföre ovillkorligen vilja se dessa aftärda drag och sedan genom hela ert lif åtföljas af denna fasans gestalt? Göm heldre på den lefnadslustige ynglingens vänliga och leende bild. Kom, gubbe, och låt mig ett ögonblick hvila i er stuga!