Gotlands läns nya tidning – 4 mars 1859, sida 3

närmat sig Ole Steen och frågat honom om briggens öde. Flickan beherrskade fullkomligt sin älskare och var honom öfverlägsen i själsgåfvor, så att han ingenting kunde dölja för henne. Efter den första qvartens förlopp viste hon allt. — Det är bra, sade hon lugnt. När jag for hit, lade sig liksom en centnertyngd på mitt hjerta. Jag kände, att en olycka förestod oss, men kunde ej förklara mig huru. Nu vet jag den och all min ängslan är försvunnen. Jerta skall icke uthärda denna kamp. Osrik dör, och hon kan icke lefva utan honom. Jag är, såväl i lif som död, oupphörligen förenad med Jerta. Trogna det löfte, nordens jungfrur gifva hvarandra, vill jag aldrig njuta en lycka, som jag icke kan få dela med henne. Nin vän, vi äro derföre nu skiljda, innan vi knappast varit förenade, jag är enka, innan jag ännu varit maka. Nu går jag att gifva henne del af vår olycka. Ilon gick och lemnade qvar den älskade försänkt i den djupaste nedslagenhet. Jerta hade knappast fått veta, hvilken stor olycka som drabbat henne, innan hennes karakter på ett underbart sätt förändrades. Den unga flickan visade en styrka och beslutsamhet, om hvilken ingen förut hade någon aning. Hon borttorkade sina tårar och med våld tvingande sin rörelse, sade hon: — Här hjelper hvarken klagan eller tårar, utan handling. Min plats är vid Osriks sida! Forts.)