Gotlands läns nya tidning – 4 mars 1859, sida 2

ligt helsa kamraterna i hans ensamhet. Men vid Oles inträde försvann straxt glädtigheten och anande något ondt, utropade han: — Du medför olycka! Säg ut genast, att du bringar olycka med dig. — Jag får anmäla, att tvänne seglare nu styra hit mot vår ö, svarade Ole Steen. Ni kan sjelf bedömma om de föra lycka eller olycka med sig. — Olycka ha de i släptåg! utropade uppsyningsmannen, och vi — Herre Gud, flickorna! Bort med dem från ön, så länge det ännu är tid! — Försent! inföll Ole Steen. Vi kunna ej längre komma förbi de hitseglande fartygen. Och om det än skulle vara möjligt, går det likväl en sådan sjö, att en resa öfver till Trädgården i vår öppna båt skulle vara en säker död. Låt dem derföre få hvila i sin kammare, så länge som möjligt. De skola snart nog bli oroliga. Låt oss gå till våra göromål. Den gamle sjöbussen var nära att brusa upp af vrede, derföre att någon påminte honom om hans pligt. Men han kufvade sig och tog med sig kikaren. Brisen, som nu blåste bättre, hade fört skeppen betydligt närmare. Skrofven hade alldeles dykat upp ur vattnet och man kunde nog urskilja de särskildta seglen ifrån hvarandra. — Un af dem är en örlogsman, sade den gamle kaptenen som ej mer tog kikaren från ögat. Han har god konstruktion och tyckes ha någon ombord som är väl bekant med detta farvatten, ty han styr mot en plats, der ett fartyg, vid ett sådant väder som det är nu i dag, utan fara kan gå för ankar. Han har en handelsbrigg bakom sig, åt hvilken han ger ledning. Vi veta redan hvad en