Gotlands läns nya tidning – 4 mars 1859, sida 2

— — — ett skri sprang undan, när Ole Steen närmadle sig henne D och med några vänliga ord slöt henne i sina armar. På någon hemresa var för denna aftonen ej att tänka. För sådana fall, hvilka ofta inträffade, var en serskild stuga uppbyggd på Likkistan. Men när Ole Steen morgonen derefter gick ned till stranden, såg han himlen vara helt och hållet förändrad. Tjockan hade försvunnit. En skarp vind blåste med stor häftighet från Trädgården. Sjön gick hög och slungade sina skumbollar upp på den afplattade udden, hvarifrån vägen förde bort till signalstången. — Vi få vinter. De ljusa molnen i öster och den kalla vind som drifver dem framåt, spå mig det. I denna häftiga sjö kan man alldeles icke med öppen båt våga fara ditöfver. Hade kanske varit bäst, att man lenmat fruntimren der hemma. Skulle köld inträffa, och de bli tvungna att stadna här, då... Ole Steen afbröts i sina föga trösterika tankar. IIan tyckte, att något hvitt skimrade framför hans ögon. — Det är en seglare! utropade han och bedrogs ej i sin förväntan såsom Jerta af en tumlare. Det var verkligen en seglare, som åtföljdes af en andra. När solen kommit längre upp på himmelen, kände han helt tydligen igen dem. — Seglare vid denna årstid, i ett farvatten, som ej för till någon hamn, det är en sällsynt företeelse. Ilär synas endast sådana fartyg, som kastas hit af stormar, eller sådana, som med tvång föras hit, för att . . Den unge sjömannen förmådde ej fortsätta sin tankegång, utan skyndade till sin gamle husbondes rum; denne hade just nyss stigit upp och skulle i sin lycka vän