Till Insändaren —m i G. T. N:0o 4. (Ett kort svar på ett långt tal.) Annarheten har tilläfventyrs redan glömt en stor del af den vidlyftiga artikel, som en välkänd Insändare låtit införa angående den förmenta felaktigheten i vår framställning om den andlige rörelsen på Gotland. Han kallade sitt yttrande ett försvar, men i sin ifver gick han likväl rätt långt i ett anfall, som visar mycket annat än det sinnelag, hvilket är det sanna kännetecknet på en rätt kristlig anda, och hvaraf man hade trott att Insändaren sjelf i sitt omvända tillstånd skulle rönt någon fläkt. — Då vi icke ämna trötta allmänheten med ett så vidlystigt ordande om denna sak, som den talföre Insändaren hehagat göra, så vilja vi här uttrycka vår önskan att vid tillfälle erhålla ett samtal med honom, öfvertygade att vi derefter inför allmänheten icke skola behöfva fylla så många tidningsspalter om samma ämne. Vär Tidning har också dertill för litet utrymme och vill söka framgå i lugn och sans under utveckling af de åsigter, som vi dels genom studium dels genom egen uppsattning och erfarenhet omfattat. En rörelse i andligt hänseende Jan komma från olika håll, ty den kan vara antingen god ellerond; den verkligt andliga kommer endast från ett håll, det goda. Med Läseriet, (hvilket tvetydiga ord vi helst hade velat undvika, om det icke nu blifvit alltför allmänt), bör man icke förblanda det Kristliga allvaret och den Kristliga fromheten, som derifrån äro vida skiljda. Med Läseri, menas nemligen numera af de flesta allvarliga Kristna den åsigt, som lägger en förtjenst i sjelfva läsandet. Den andliga rörelsen på Got