nare, men egentligen minnesvärd för sina med ytterlig omsorg utarbetade, vidlyftiga Gotlandska Slagtregister, hvilka, efter hans död, beklagligen blefvo bortsålda till enskilt man i Stockholm, I ett biografiskt gotlandskt arbete förtjente nog denne flitige samlare af just biografiska materialier ett minnets ord. — För öfrigt skulle det har varit ett nöje att se äfven följande minnen (hvilkas märklighet nog är jemförlig med mångas af de i boken upptagna) tecknade af Hr Säåvees hand: Sköldmön Wisna, förment grundlaggarinna af Wisby; Nils Guldsmed i Wisby (1361); Riddarne Ivar, Olof och Filip Axelssöner Tott, hvars lefnadshändelser äro mer och mindre inflatade i Gotlands hafder; ToLkerinus från Wisby, en af 1200-talets svenske Lärde; Sören Judichabr, gotlandsk prestson, författare till en Dansk Rimekonst 1651, omtalad af Wieselgren i Sveriges Sköna Litteratur; en annan Judicheer, afven af gotlandsk prestslagt, stridde med berömmelse under Amiral Tordenskiöld och vann vid danska flottan en högre befordran; Severin Porelsen, författare till en psalmbok, hvars fullständiga titel är: ,, Evangelisk Sangbog af Severin Povelsen Gotlender (1667), och af Wieselgren räknad bland Nordens andlige skalder på 1660-talet; Jakob Madsen, från Gotland, en af Köpenhamns mest betydande köpmän på 1640-talet, och slutligen borgmästare i Kristianshavn; Jakob Pehrsson Chronander, borgmästare i Wisby och landsdomare på Gotland, af Hammarsköld i Sv. Witterhetens Historia upptagen bland 1600-talets lustspels-författare; närmare vär tid samt i ett eller fler: hänseenden minnesvarda aro: Öfverjagmåstaren Nron (1760talet), Förste Landtmät. MM. Isr. Lallerius, Handl. Jakob Gerle, Fabrikören Tobias Lang, och IIandlanden Nils Enequist L:son på Slite, samt Språklararen J. E. Lyth, författare till en af vårt lands mest begagnade skolböcker, m. fl. I en ny upplaga (hvilken vi önska snart måtte ifrågakomma) hoppas vi, att Hr Säve, efter vederbörlig pröfning, föröker och utvidgar sitt biografiska arbete, hvars höga fosterländska syfte och redbara värde vi och alla Gotlands runner tacksammast erkänna. På flera ställen i sina Minnen har förf:n intlätat reflexioner om sann folkbildning och samhälls-anda, hvilka reflexioner utmärka sig för årligt allvar och varm fosterlandskärlek. De förtjena att uppriktigt begrundas. Såsom prof må följande här införas: ... Visserligen utvecklar väl tiden sig till ett bättre; men likvål förskräckes stundom menniskovännen af dagens många olater af lattsinne eller dåsighet, slentrianbelåtenhet eller en otidig ändringsvurm. Det är derföre af största vigt att de bildade, att fosterlands-vännerna i ett samhälle vänja ögat och dermed tanken till något stort och upphöjdt, och så draga hela mängden med sig till denna känsla. — Folket år, efter tusenärig kristendom, med sållsynta undantag, lemnadt i sin råhet — för dess medfödda rena bond-förstånd eller moder-vett har det att tacka blott Gud —, så att det ännu (med ringa kunskap om natur, Fadernesland och sin egen ställning) latt förvillas af t. ex. en komets uppträdande, sagor om domen eller af hundrade andra skråck och enfaldiga vurmerier. Och ändock är folket i grunden minsann ej så dåligt, illvilligt och njuggt på ädla uppoffringar som de mörke tviflarne på mensklighetens framgang saga. Ar det så, hvems är skulden? jo, — ofta och i de flesta fall — de s. k. bättres, de lardes och embets-männens, hvilkas list och våld menigheten af en gruflig och lång erfarenhet med rätta fruktar; hvilka (ehuru oftast födda i folkets sköte) cj brytt sig om dess sorger eller ära, och så sällan vårdat sig om att stiga ned bland det samma; hvilka så ogerna lemna det tillfalle att deltaga i eller bereda det vana att yttra sig om allmänna angelägenheter. Dessa herrar, de s. k. battre, folkets män, äro visserligen ej blott tillkomne för att sköta slentrianen, utan att med tålamod upplysa det och leda det till högre samhållsbegrepp och till håg för nyttiga förbättringar. Ty med hvad fullmakt som helst får man ej räknas till de bättre, om man ej också vet något bättre och duger råda till något båttre, utan i stället, då man sållan och aldrig låter sig synas bland sina underordnade, är högdragen och tyst eller blott talar på sina rättigheter, eller endast kommer fram med alldaglighets-snack, tal om låg nytta, pjoller och angenäma barnsligheter: den, som dömer annorlunda, känner ej folklidandets historia. — Godt förmanskap är nödvandigt; men icke mindre folkets lifliga deltagande i allmänna bestyr; hvilket dessutom är konstitutionalismens rot och styrelsernas rätta värn emot menighetens håg att efter rådslagen tadla och kriticera i vråarna och skjuta all skulden på sina förmän. Store, snillrike män, helst de folk-käre som känna och förstå menigheten, stallda liksom i spetsen för ett helt folk, stärka dess känsla som sådant, ingifva det nytt lif, ädel stolthet och täflan: deras måktiga odödliga ande uppfostrar folken. Dessa uppfostras till än adlare kraft genom betraktandet utaf summan af deras öden, eller genom historien: hvarifrån eljest skall hvardags-menniskan (helst nu försoffad i fredens sköte, i njutning och öfverflöd, under en mild regering) hemta ljus och lardom, stora tankar, tålamod och kraft i sina strafvanden! Der se vi huru Gud, ej slumpen, leder folkens öden, huru våra fader i tusende strider (från hvilka vi förskonats) mot luftstreck, nöd och fiender i ändlösa förödande krig blödt och segrat; vi finna der huru våra store, välsignade mån först efter otaliga försakelser och strider vunnit seger till Landets ära och nytta; vi se i historien huru vi, ett konungsligt folk, alltid haft våra store konungar och andra storverksmän i spetsen för oss till föredöme, vårn och seger. Ingalunda kan ett folk uppfostras till fosterlandskärlek, tålamod, sedlighet och en adel frihet genom rakneläran och bank-reglementen, ej genom guldet och små slugheten, hvilket blott leder till trånghet och egennytta; och utan kännedom om sitt folks historia och dess store mäns, hjeltars och snillens öden och segrar, kan man visserligen icke döma om samhalle och mensklighet, icke om