Senhösten hade brutit in öfver nordsjön. Han höljde hafvet i sin gråa dimma och drefvo böljorna med skumkrökta hufvuden mot talrika klippor och skär, der de krossades under stormens häftiga vingslag. Ole Steen, karantänsvaktarens duktige medhjelpare på den ensliga ,Likkistan, satt på en sten vid stranden och betraktade sin sjuklige husbonde, som smög fram och tillbaka vid sin käpp, med blicken nedfalld emot marken. — Jag uthärdar icke längre att se honom på detta sätt, sade den trogne tjenaren för sig sjelf. IIans kropp lider, och dessutom qväljes han af längtan efter sin förlorade son. Ju mildare och böjligare det ser ut i hans inre, desto råare och mera frånstötande blir han till det yttre. Jag känner till det. — Nu står han stilla och ser åter bort öfver till Trädgården. — Tjockan hindrar er från att urskilja något, stackars herre! — och likvål brukar det gerna klarna upp litet vid den här tiden på da