Gotlands läns nya tidning – 11 februari 1859, sida 2

såsom den högtskummande floden följes af den sakta smygande ebben, sjönk nu modet på alla. — Vi äro förlorade! mumlade timmermannen och spratt till, ty från korvetten ljöd nu ett skott, antydande att briggen straxt skulle dreja bi. Korvetten bemannade äfvenledes en båt, som flög med raska årtag mot jollen. Osrik reste på sig och ropade åt slaggstyrmannen, som förde befalet på båten: — Gå inte ombord på briggen! gå inte ombord! — Jag har mina order! ropade denne tillbaka ooh uppmanade sitt manskap, att hala friskt ut. — Pest der ombord! skrek Osrik efter dem. Men de hörde honom inte mera. Vinden, som nu började friska upp, fattade i jollens bredsida och slungade den med ett tag intill korvetten. Osrik dukade under för den svåra ansträngningen och sjönk vanmäktig ned. Raska äntrare voro till hands. Jollen blef bergad och Osrik förd upp på däck. När han slog upp ögonen, såg han vakthafvande officern stå bredvid sig. Denne frågade honom hvad allt detta hade att betyda och om han rymt från briggen? — Ack, det är ett olyckans fartyg, som drifver der framför oss på sjön. Jag är kaptenen, som besättningen inspärrat i kajutan, derföre att jag ej ville tillåta dem sätta skeppet på land. De ville på detta sätt undgå döden, herre, ty — vi komma från Smyrna. — Jag vet nu nog, sade ofsicern bleknande och skrek högt: båten hit tillbaka! laga, att båten kommer tillbaka! Örlogsbåten hade nästan uppnått köpmansfartyget. Folket höll sig i ordning att äntra detsamma. Då hörde de ett kanouskott och blefvo varse tvänne vimplar, den