derifrån var omöjligt. Det öfre fönstret var tilltäckt och däckjollen hängde skyddande öfver det. Det lyckades honom endast med stor möda att utan några hjelpmedel kunna lösgöra surringarne, som höllo fast fönstret. Djup natt rådde derute. Jollen öfver honom, som visserligen förhindrade någon kunna uppifrån se, om han stack ut hufvudet genom ett af fönstren, stängde dock hvarje utsigt nedifrån. Han såg endast vattnets skum kring rodret och sjöns glimmande i kölvattnet. Deruppe var det så tyst och stilla, som om den strängaste subordination rådde ombord. Rebellerna hade tvingat förste styrmannen att angifva dem den kurs, som förde till närmaste land. Han hade lydt dem för att undgå misshandlingar, samt i hopp, att man sedan skulle lemna honom fri, så att han kunde närma sig kaptenen. Men han missräknade sig. Man hade ett vaksamt öga på honom. Rorgängaren blef aflöst och angaf kursen ät sin efterträdare. Kapten Osrik hörde det. Derpå blef det äter tyst. Plötsligen nådde ett hjertslitande skri hans öra. Man sprang kors och tvers. Sedan blef det ånyo tyst och först efter en stund hördes en kropp kastas öfverbord. — Ett nytt offer har fallit, mumlade Osrik med darrande läppar för sig sjelf. Jag måste ut ur detta fängelse på hvad sätt som helst. Han samlade alla sina krafter och började äfven öppna det sista fönstret. Den första morgongryningen genombröt mörkret. Ett hastigt och starkt trampande hördes öfver hufvudet på honom. Den erfarne sjömannen igenkände genast, hvilket slags arbete man utförde, och att den lugna sjön,