Gotlands läns nya tidning – 4 februari 1859, sida 2

— Den första, som sträcker ut en hand emot mig han är dödens! sade Osrik kallblodigt och lade an met pistolen. — Ni dödar kanske den första, derför trycker allt de andre på i tid! sade timmermannen. Framåt, alle man! Massan störtade emot kaptenen. Skottet brann a och särade en matros. De andra hade snart öfverväldi gat kaptenen och tvingade honom gå ned i kajutan. Der ropade timmermannen efter honom: — Stanna der, ni skuldfrie man! Vi skola nog en samma få reda på land, och när kölen kör upp i sanden kan ni vara säker på, att vi äro borta. Det står likvä ännu alltid i ert fria skön, att handla huru ni vill. De drogo tätt till kajutskappen och slogo dörren lås. Kaptenen var skiljd från styrmiännen, sina närmaste men i den nedrökta kajutan, närmast intill halfdäcket der lurade i bomullsbalarne giftet, som bragte förderf öf ver fartyget. Den hjelplöshet hvari han befann sig, öf verväldigade honom så, att han sjönk vanmäktig ned Men detta svaghetstillstand varade icke länge. Själen: kraft vände åter och han började tänka efter, huru har skulle kunna befria sig ur fångenskapen. I taket hängde lampan. Ilan antände henne och stop pade derefter till för det öfra fönstret ett ylletäcke, pi det matroserna ej måtte se, hvad han ville företaga sig IIan hade så väl utfört sitt arbete, att icke ens den rin gaste ljusglimt kunde tränga genom, Nu häftades han: blick på det i akterspegeln anbragta kajutfönstret. En dast genom detta var förbindelsen med hafvet möjlig Ian måste derföre öppna det. Bullret, som han gjorde kunde möjligen höras från däck; men att se någonting