Gotlands läns nya tidning – 4 februari 1859, sida 2

Folket rotade sig tillsammans och talto ifrigt med hvarandra; derefter trängde de i sluten massa fram till halfdäck. Kapten Osrik mötte dem med vapen i hand. — Lägg bort de der leksakerna, kapten! ropade timmermannen, som blifvit utsedd att föra ordet. Ingen tänker på att göra er något ondt. Men den olycka, som kommit öfver Oss, fordrar, att vi söka häfva den, och jag vill ej tro er skola vägra att lyssna till ett förnuftigt ord. — Tala! Turkarne ha bragt pesten om bord på briggen. Stanna vi qvar, äro vi alla förlorade. Löpa vi in någonstädes, ställer man oss under karantän och vi äro icke bättre deran för det, ty giftet förblifver då nära oss. Vi vilja derföre söka slippa detta, så länge vi sjelfva äro friska. Låt oss styra på närmaste kust och gå i land med bätarne. IIVar och en kan sedan taga hvilken väg han behagar, och vi äro räddade. — Och fartyget? och lasten? genmälte kaptenen. Och det ansvar, som drabbar mig, om jag skulle, enligt ert räd, trolöst öfvergifva alltsanmnans? — IIvad ha vi med skuta och last att göra? ljöd en röst ur hopen. Först gäller det oss sjelfva, sedan de andra. Vill kapten antaga värt förslag? — Det vill säga, svarade kapten Osrik raskt, vill ni vara en ärelös skurk, som lemnar anförtrodt gods vind för våg, att derigenom kunna rädda ert eget lif? Vare mig Gud nådig till min sista stund, jag kan det icke. — Då afsätta vi er från befälet! ropade timmermannen beslutsamt. Jag skulle tro, att vi kunna lugnat bära ansvaret derför.