Följetong. ETT PESTFARTYG. Sjöberättelse af Ileinrich Schmidt. (Forts. fr. föreg. N:o). — J ären fega stackare, sade kaptenen. Om ni frukta för, att visa en af edra kamrater den sista tjensten, så vill jag sjelf göra det. Och hvarföre skymfa ni turkarne, ni, som sjelfva ären större hedningar, än någonsin de? Kaptenen gick efter dessa ord ned till den döde och håtsmannen följde honom, mumlande: — Jag skall väl gå med honom, eftersom jag nu engång hör till befalet och inte bör förstöra den respekt, man är mig skyldig. Men det går en rysning genom hela kroppen på mig och jag känner, huru kallsvetten badar på min panna. Matroserna stodo med bleka ansigten och vacklande knän omkring på däck och åsågo, huru befilet steg ned på mellandäck. Aftonen bröt in. Matrosen Nils kastades öfverbord och hans kamrat, som varit med honom, på den nattliga färden, föll skakad af feber på knä. Sjukdomen var gängse om bord på briggen. Brisen blef gynsam. Men en panisk förskräckelse rådde ombord. Alla ordningens band voro lösta, kaptonen och styrmännen kunde endast med svårighet manövrera fartyget. OSrik stod vid rodret, de bäda andra sökte sköta seglen.