Gotlands läns nya tidning – 28 januari 1859, sida 3

torde kunna åtminstone för oss kallas tidens största och mest ,brinnande fråga. Ty visserligen skall ingen, som på närmare häll i flera landsförsamlingar skådar de verkningar, hvilka den utkastade branden åstadkommit i sinnena, kunna med likgiltighet åse det arma folkets tillstånd, som blifvit ett föremål och beklagligtvis flerestädes ett lätt rof för villfarelsen hos dessa kringresande s. k. lärare, hvilka dels från andra orter blifvit hitskickade, dels härstädes skickat sig sjelfva. Om vi hade att göra med personer, hvilka genom ett djupt begrundande och efter mogen öfverläggning i själens djup fått emottaga en öfvertygelse och en tro, som visade sig verksam i ett sannt kristligt lif, i tålamod och fördragsamhet samt ett kärleksfullt öfverseende med andras svagheter och brister, så hade vi, äfven om dessa personer tillhörde en annan sekt, en annan afdelning af den stora kristenheten, lika litet att beklaga oss eller dem, som någon annan trosbekännelse har rätt att beklaga sig eller oss, derföre att vi icke kunna med den öfverensstämma. Ty allt detta måste öfverlemnas åt en högre domare, som i sanning pröfvar de olika uppfattningarnes värde, hvilket vi icke till fullo förmå, fastän vi likväl hålla oss till och företrädesvis älske den tro, som vi af själ och hjerta omfattat. Men, ehuru vi hysa dessa åsigter, hvilka hvarje sannt frisinnad kristen efter vårt förmenande hör omfatta, och jusf emedan vi hysa dem, så måste vi djupt beklaga, att den andliga rörelsen här på landet icke har i allmänhet erhållit den karakter, som utgör frukten af en djup och sann öfvertygelse i religiöst hänseende. Eller hvarom annat vittna dessa hastiga omvändelser, än hit än dit, hvarom så mycket talas och på hvilka sättas ett så högt värde, denna tro från gårdagen, hvaröfver den s. k. nyomvände med högt omskrikad förtjusning fröjdar sig, för att dagen derefter öfvergå till en annan tro, som han med ännu större förtjusning omfattar, naturligtvis med den häftigaste förbannelsedom öfver den förra? Är icke detta ocmotsägliga förhållande, som härstädes mångfaldigt upprepats, ett tydligt bevis att icke något sannt djup legat i mångas, kanske de flestes omvändelse. Och likväl våga desse sjelfkallade lärare, dessa oftast blinde ledare tillägga sig äran af att vara den sanna kristendomens ende pålitliga och rätta förkunnare på vår ort, ett påstående, som är så vågadt, att blott detta tydligen tillkännager, lindrigast sagdt, deras egen sjeljförvillelke. Det tillhör icke vår uppgift, att här framvisa bristerna hos mången bland kyrkans ordinarie lärare, ehuru vi nog känna, att de äro både många och stora, samt tillräckligt utbasunas af andra, isynnerhet af just desse såkallade lärarebiträden, icke heller är det vår afsigt att obetingadt försvara den nuvarande ordningen i kyrkan, ty det är både bekant och erkändt att den i flera afseenden behöfver upphjelpas. Men, derföre att sådana brister finnas, kan det väl vara rätt eller ens hilligt, att derföre fördöma hela den kyrkliga inrättningen och kasta sig i armarne på hvarje kringresande person, som gifver sig ut för ordets förkunnare och med stor sjelftillit säger sig vara den ende rätte läraren? Kan det vara rätt, att sådana personer hyllas och uppmuntras äfven från andra håll, der man minst borde vänta det? Okunnigheten i religiöst hänseende är visserligen stor bland allmänheten, och stora ansträngningar ALL — —L — Ug—gH — Pojken är tokig! utropar stvövrmannon