Hvem är väl så djerf, att han vågar tränga ned i rummet, der lasten ligger? IIVem töres väl bära hand på laddningen, som kaptenen skall, så mycket honom vidkommer, bevara och föra hem oskadd, vid förlust af sin ära och sitt goda namn? Det är tvänne. matroser, djerfva, våghalsiga sällar, hvilka hysa en okuflig lust till en af kistorna, på hvars lock är målad en flaska. Den kom ombord sista dagen briggen låg i land, och matroserna tro den innehålla hjertstyrkande droppar. De ha med en ,kofot brutit sig tillträde till mellandäcket. Den löstagna plankan blir åter lätt inpassad och undersökningarna börja. Kistan, som de ifrigt söka efter, står icke att finna. Styrmannen har slugt nog vetat att gömma undan den. Med stigande förtrytelse kröpo de från den ena vrån till den andra, utösande förbannelser öfver hvarje ny felslagen förhoppning. Då upptäcka de slutligen ett fat och stå genast färdiga med borret i hand. Det tränger sig genom stafven och en gul massa börjar rinna ut genom öppningen. Det är icke vin, det är olja, som oupphörligt flyter fram. De skrika högt till och se hvarandra förskräckta i ansigtet. Slutligen bemanna de sig och söka så godt som möjligt upprätta skadan. Under det den ene sluter till borrhålet med sin tumme, kastar den andra sig på en bomullsbal, sprätter upp väfven med sin knif och drager ut en bomullstapp, hvarmed han tilltäpper öppningen. Oljan upphör att rinna. Skeppstjufvarne andas. De smyga ut från mellandäcket genom den lösbrutna plankan, släcka lyktan och smyga tillbaka till sina hängmattor. Ingen har märkt dem, Men den som skar upp bomullsbalen börjar darra.