blott mannen kunde undanrödjas. Lundström lofvade försöka sådant. Han stadnade nu qvar öfver natten och följde mannen kl. 4 följande morgon ut i stallet. Der låtsade han sig vilja ge föda åt en gris, men smög sig i mörkret in på Jonsson och slog honom med ett vedträ så häftigt i hufvudet att ban föll omkull och genast afled. Mördaren, som säger sig aldrig hafva hyst någon kärlek till den brottsliga qvinnan, började nu ängslas öfver att hon, såsom afvetande ogerningen, skulle angifva honom. IIan går derföre in i stugan, finner hustrun i sängen, vänd emot väggen — om vaken eller sofvande, säger han sig ej veta — och ger henne trenne dödande slag med samma vedträ, hvarmed mannen på hennes anstiftan blifvit mördad. Derpå släpar han mannens lik in i stugan och lägger det vid spiseln, kastar glöder och bränder ur spiseln i en vedhög i stugan, tillgriper 11 R:dr penningar och 3 alnar vadmal, slår igen dörren samt skyndar, sporrad af det vaknande samvetet, bort från mordplatsen, utan att våga se sig tillbaka. Att mordbrandsförsöket lyckats, såg han dock af det sig på himlen återspeglande skenet af lågorna, som lade huset i aska. Just som de första af elden ditlockade menniskorna ditkommo, instörtade taket. I ruinerna återfunnos endast förbrända lemningar af de båda liken. Lundström, plågad af samvetsagg, lefde nu en kort tid ett vildt lif och begick tvänne nya stölder i förtviflan, såsom han säger, derföre att han icke frågade efter hvad han gjorde. Sedan han först tänkt på att begå sjelfmord, beslöt han till sist att efter julhelgen sjelf angifva sig hos rättvisans tjenare, och detta sitt beslut verkställde han äfven. Ehuru intet bevis finnes mot honom, lärer man dock icke hafva skäl att hetvifla sanningen af hans berättelse, men deremot lärer icke med visshet kunna afgöras, huruvida han nu är vid sina sinnens fulla bruk eller icke. — —