Gotlands läns nya tidning – 21 januari 1859, sida 3

dens lägre delar, der Greker och Armenier bo; de knuffa och stöta hvarandra, ömsesidigt förbannande hvarandra, vältrande sig framåt från hamnen till börsen, från börsen till hamnen, afundsjuka och siendtliga, och, der det är möjligt, räckande ut krokben för hvarann. Ibland dem skrider fremlingen fram, hvilken kommer från sitt qvarter, der luftigt bygda hus ligga vid regelbundna gator, ut i det brusande tumultet. Ilan ser med en öfverlägsen blick ned på Orientens försvarslösa barn. Allvarligt ombesörjer han sina göromål, och återvänder derefter till fremlingsqvarteret, på hvars ståtligaste hus prunka konsulernas vapen och från hvars tak vaja monarkernas flaggor, hvilka här intaga de förras ställe och noga följa deras laglydighet, som kastas från sitt fosterland bort till dessa kuster. En ung man klädd i sjömansdrägt närmar sig till ett af dessa hus, hvars portal prydes med en hög nordisk makts vapen. Ilans blå ögon äro stora och klara, och hans blonda hår ringlar sig i naturliga lockar ned på skuldrorna. Han är kapten ombord på den ofvan nämnda, vackra briggen, som passerade genom Smyrnaviken och nu ligger sedan en timmas tid välbehållen för ankar. Kaptenen emottages med vänlig gästfrihet och vänder efter en stund med de bästa löften tillbaka ombord på sitt skepp. Sedan han der utdelat sina befallningar, går han ned i kajutan och stadnar framför en tafla, som upptager en del af väggen. Han ser på densamma nordsjön rulla sina vågor och öarne, mot hvilka dessa slunga sina bränningar, äro ,Trädgården och ,Likkistan. Han står en stund drömmande framför denna tafla och mumlar sedan för sig sjelf: — Blott denna resa till och vi skola sedan återse hvarandra, dyra Jerta! (borts.)