lon såg sin väninna fast i ögonen och sortfor: — Nej, jag harmas icke på dig, ty jag vet, att du uttalar dessa tviflande ord, för att mildra min längtan; du ser väl att den nästan förtär mig. De båda flickorna omsamnade hvarandra och Jerta sade efter en liten stund, leende under tårarne: — När min Osrik kommer tillbaka från den herrliga södern, då skola glädjens dagar randas äfven för dig Huld. Jag har nog sett, huru Ole Steen blott har ögon för dig, när han konmer hit öfver med något bud från likkistan derborta. Och du, lilla skälmunge, blir alltid först varse båten, som för honom hit, om han också är långt borta. Osrik skall på sitt fartyg lemna plats åt den unge, raske matrosen, och sedan drager du med mig bort till de blomdoftande dalar, der gyldene stjernor blicka och hafvet strålar af purpur. — Hvem vet, hvar dessa dalar ligga, och hvar de guldglänsande frukter mogna, hvarmed du så ofta söker locka mig, svarade Huld med sorgset leende. Dervid föll hennes blick på den ödsliga karantänsön, hvaröfver just i detsamma drog ett skymmande moln. Hon ryste till och gick tillbaka in i stugan. Men Jerta såg oaflåtligt ut åt sjön. Plötsligen höljdes hennes panna af en flammande rodnad och hon ropade: ,Ett segel! det är han! Men hon förlorade det genast ur sigte och kunde ej mera återfinna det, huru mycket hon än ansträngde sin syn. — Det hade icke heller varit något segel, utan skimret från en sammanbrytande våg, öfver hvilken sprang en tumlare, som glänste till i aftonens sista skimmer.