Gotlands läns nya tidning – 21 januari 1859, sida 2

förste styrman på en stor kosferdibrigg. Kaptenen hado under en lång och farlig resa insjuknat och aflidit. När han åt redaren öfverlemnade både fartyg och last i godt stånd, fattade denne sådant välbehag för den unge, raske sjömannen, att han genast uppdrog åt honom befälet öfver den vackra briggen. Osrik jublade af fröjd och styrde med tusende förhoppningsrika drömmar ut emot gin nya bestämmelse. Jerta satt på en stenbänk, hvilken blifvit anordnad på trädgårdens yttersta spets. Bredvid henne stod Huld, en blomstrande ung flicka, som var mera Jertas sällskap, än tjenarinna. Den unga flickans blickar sväfvade längs horisonten, hon böjde sig ned, då Huld drog henne förskräckt tillbaka, utropande: ELkekr du icke bränningen der under dig? Huru lätt kan du icke gripas af svindel och störta ned i djupet? — Fruktar du för bränningen och är en nordens dotter? frågade Jerta leende. Jag är född i södern, der gyldene äpplen mogna på alltid grönskande träd och jag fruktar likväl ej den brusande hvirfveln. Den är mig förtrogen från min barndom och har ofta vaggat mig på sina vågor. Han skall äfven lyssna till mina böner och föra hit till mig min Osrik. — Han skall det, genmälde Huld. Men först när han kan fatta honom med sina armar. Hvem vet, hvar den oroliga varelsen nu finnes, hvad han tänker på och hvad han gör? Menniskorna blifva sig så olika, när de komma upp här i verlden, och Osrik har blifvit en förnäm kapten. — Jag blir ond på dig, om du vill inge mig misstankar om min vän, sade Jerta, och ett moln skuggade för ett ögonblick hennes panna. Men det skall icke lyckas dig.