Gotlands läns nya tidning – 21 januari 1859, sida 2

Men när den gula flaggan icke breder ut sig från den höga stången, då råder en tids umgänge mellan Trädgården och Likkistan. Karantäns-uppsyningsmannen var en af olyckan förföljd sjökapten, som från hafvet förde hem med sig endast en bräcklig kropp och här fann en tarflig utkomst. Kaptenen på trädgårdsön fattade snart vänskap till honom, och de båda gubbarne besökte hvarandra ofta. Likasom föräldrarne kommo äfven barnen tillsammans, och Jerta hade alltid med sig i sin korg några blommor eller bär, hvilka Osrik på sin kala klippa annars aldrig fått se. Så lefde barnen i oskyldig vänskap tillsammans, och vänskapen växte med åren till den innerligaste kärlek. Jertas far hade gått bort och åt sitt enda barn efterlemnat alla sina på fremmande kuster förvärfvade skatter. Karantänsvakten stod nu ensam på sin likkista. Osrik, som växte hastigt upp, drefs af ett obetvingeligt begär ut på hafvet. Det tycktes honom, såsom måste han jaga fatt och fängsla vid sig lyckan, som nekat att följa hans fader under dennes hela lif. Ofta när den unge sjömannen kom hem från några korta resor, och gick i land på trädgården, bad Jerta honom med tårar i ögonen, att han skulle låta sig nöja med hvad hon egde och med henne draga åt södern, som var hennes egentlig: hem. Men Osrik ville ej lemna sin far, och, för att vara Jerta värdig, icke heller ur hennes händer emottaga något, för hvilket han ej skulle ha sin egen förtjenst att tacka. På detta sätt skiljdes de åt med bekymrade hjertan. Nu hade tvänne år förflutit, sedan de båda lekkamraferna sist sågo hvarandra. Han hade i ett bref berättat henne, det han gjort stor lycka. Han hade blifvit