Gotlands läns nya tidning – 15 januari 1859, sida 2

4. Slutet på drömmarne. Åren hafva blekt det fordom så glänsande, mörka håret. ÅÄren hafva släckt glansen i denna brinnande blick och afkylt det häftiga blodet. Det är sista scenen i det menskliga lifvet, det är ålderdomen, vintren. Drömmande, sittande i sitt hem, genomgår Georg i tankarna, liksom en resande, den väglängd han färdats i sina dagar och tänker på allt hvad han egt och allt hvad han förlorat under loppet af sin långa bana. Han går tillbaka ända till sin barndom och stadnar der med en vemodig uppmärksamhet. Hon har försvunnit, denna friska och muntra barndom, så rik i sin glädje, så lycklig äfven i sina tårar! Hon har försvunnit, denna ungdomstid full af hopp, då han så djerft fullföljde sin bana, upplyst af äregirighetens fyrbåk, då alla hans arbetstimmar lofvade honom en ymnig skörd! IIon har försvunnit, denna den mogna ålderns styrka, hvaröfver han var så stolt! Hon har nått sin högsta grad af utveckling; sedermera har hon sjunkit. Nu räknar han timmar och dagar af den tid, som enligt naturens lagar återstår honom, liksom han förr räknade månader och år. Det förflutna fördunklas för hans blickar, liksom de otydliga konturerna af en aflägsen horizont. Endast här och der varseblifver han spår af sina bedrägliga drömmar, lika spillrorna af ett skeppsbrott, som bortföras af lifvets ström och här och der några framskjutande punkter, lika glacierernas toppar, som höja sig på Alpkedjan. Äfven hans vänner hafva försvunnit, hans välgörande vänner, som hulpit och beskyddat honom. De hafva dött,