Följetong. DE FYRA ÅLDRARNE. Skildring ur samilj-lifvet af en Fransman. öÖfrversättning. 3. Den mognare åldern. — Återkomsten. Från vårens dimomhöljda drömmar, från ungdomens Jäsning har Georg hunnit till sommarens stadga och till den mognare älderns stränga beräkningar. Begär efter ära och lycka och verldslig fåfnga hafva ömsom sysselsatt hans tankar. Hans villfarelser hafva lärt honom klokhet, hans svikna förhoppningar hafva fört honom först till tvifvel, sedan till liknöjdhet. Han hade varit godtrogen och öfverspänd, han har blifvit befallande och misstrogen. Lifvet är för honom en vidsträckt arena, der han undersöker terrängen liksom en fäktare. På ruinerna af hans högmodiga känslor af tillgifvenhet och ädelmod reser sig det stolta medvetandet om skicklighet, lugn och ihärdighet. IlIan gör sina beräkningar och blifver bedragen, han börjar om igen och misslyckas ånyo; han kastar sig dristigt in på en annan, en redlig väg, och lyckas. Georg är rik och missbelåten. Penningarne, som han förvärfvat, hafva endast hos honom uppväckt en tantalisk törst, som icke lemnar honom någon ro. Med orolig blick följer han sina medtäflares rörelser; med darrande hand uppgör han, ändrar och gör oupphörligt om sina beräkningar. Det kommer en dag, då han hejdar sig i sin sträfvan, uttröttad af de bedrägliga njutningar, som han be