. VÄ —lc p——————— gärt af lyckan, förskräckt att midt under sina lyckliga spekulationer upptäcka sitt hjertas bittra tomhet. Liksom en under askan dämpad låga blossar upp vid en stark vindpust, framlyser under slagget af hans vulkaniska tillvaro ånyo en skymt af hans fordna oskyldiga böjelser och ömma tankar. Då försjunker han åter i sina rena ungdomsminnen liksom i en svalkande källa; han längtar att få hvila sig i skuggan af familjelifvets ljufva och vilgörande njutningar. Han återvänder till fädernebygden, till det hus, der hans leende barndom knoppades. Der träffar han sin syster, sin trogna syster Nelly, som icke har öfvergifvit sina husgudar, som är gift med hans vän Frans och som har öfvertalat honom, att återkomma för att sjelf få säga honom att hon ir lycklig och för att göra honom delaktig af sip lycka. I sin systers hus återser han sina barndomsdagars lekkamrat, den täcka Margareta, hvars skönhet åren hafva utvecklat. Ilan erfar vid åsynen af henne en rörelse, som han aldrig känt i närheten af de konstlade qvinnor, hvilka han sett paradera på balerna och i salongerna. Margareta eger ett naturligt behag, som icke är utstyrdt med några stora verldens pretentioner, ett redbart hjerta, som uppenbarar sig i alla hennes ord och handlingar, en renhet i medvetandet, som gifver henne en mild och allvarlig hållning, ett oemotståndligt behag då hon ler och en himmelsk stråle i hennes blick. Georg inbillar sig att han i kraft af deras fordna förhållanden skall kunna återtaga sitt vanliga obesvärade sätt med henne. Men hon svarar med en värdighet som håller honom på ett vördnadsfullt afstånd. Hon hvarken söker ej heller undviker honom. Hon hvarken framkallar